Jag kommenterade på Mattias Sundins triumfartikel på Newsmill angående att han och hans Facebook grupp ”hade vunnit mot Konstfack”. En grupp med ca 4000 medlemmar vars agenda ”inga mer pengar till Konstfack” känns som både kulturfientlig och märklig. Vad vill man åt? Nej det opportunistiska och jakten på snabba retoriska poäng genomsyrar denna debatt, som många andra, och en vettig förklaring till varifrån den får näring hittar jag i senaste numret av tidningen Vi och Lars Wilks kommentar där:

(Vi) Men varför blir vi inte lika arga när vi får veta att Vägverket slösat bort 105 miljoner på transpondrar? Varför förmår inte idiotiska it-satsningar för hundratals miljoner och felmätta tunnlar väcka samma vrede som en konstelev?

- Sådana saker är för komplexa för vår irritation, säger Lars Vilks. Det finns ingen enskild gestalt att reta sig på. Våra klagomål försvinner bara in i byråkratin. Här kan man verkligen tala om att konstnären fyller ett slags terapeutisk funktion, blir en projektionsyta för vår irritaion.

Pajkastningen och opportunismens mer beklakliga och olyckliga baksida – vi talar här om en överläkare inom psykiatrin, som rimligtvis borde vara tillräckligt slipad för att undvika politiska utspel med den låga nivå han visat (lite Berlusconi-varning)- tycker jag sammanfattas väl av Sverker Sörlin i dagens DN.

Jag beklagar om även jag blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning. Nu tror jag ändå inte att så måga är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv. Inte heller om han är f d överläkare (S:t Göran) eller f n (Danderyd); båda gäller uppenbarligen.

Min artikel gick tvärtom ut på att det enastående intresse som denna konsthändelse rönt bara kan förklaras av att den rör vid samhällsförändringar som går vida bortom de inblandade personerna, även om jag kan förstå att Eberhard med sin karakträristiska brist på blygsamhet har svårt att ta till sig en sådan tanke. Att han ogärna avstår från mediernas rampljus på Konstfack bekräftar han. Och där hamnar ju gärna den som säger att ”Anna Odell och hennes prefekt borde klippa sig” och ta ”anställning på cirkus. Pajaser brukar jobba där” (DE I Newsmill 29/1). Eller: ”hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol” (återgivet av bland annat Dagens Medivisn 12/5). Frågan är väl  bara vad sådana uttalanden gör med vår aktning för psykiatrin.

Och apropå fejk. I mitt tidigare inlägg om Odell och jämförelsen med ”Ballar av stål”, så slog P1:s Medierna hål på den lilla humorbubbla som fanns och även på mitt resonemang, när man förde fram teorin om att klippen var fejkade. Flera bevis och tvivelaktiga försök till motbevis från Kanal5 fick en att känna att hela programmet var en stor bluff. Kanske inte så förvånande men det skulle ju också betyda att den eventuella provokation som jag ifrågasatte faktiskt inte finns, för alla inblandade skulle ju i så fall vara med på det… hmm, en intressant vändning.