Lite godtyckligt

Första veckan på jobbet måste man tillåta sig lite fredags-massmejl-utskick-med-kvalitetshumor. Här är senaste tillskotten till YouTube-manian på festen, vars lista i mitt fall har stagnerat senaste tiden

Getost

Osten på bilden inhandlades i slutet av mars, serverades för första gången vid årets vaborgsfirande och har idag förgyllt middagsbaguetten.

Fyra månader i kylen and still live and kicking. När det efter några veckors mer eller mindre total semesterfrånvaro är dags att servera middag hemma finns inte många alternativ. Det får blir sommarversionen av ungstekt faukorv. Dvs, ta det du har i kylen, pressa ner det i en lagom snittad falukorv, griljera. På sommaren kan falukorven med förde bytas ut mot nybakt baugett, och griljeringen kan hoppas över. Förutom sallad från landet och en vällagrad salami återfanns således denna smakrika ost. Som i princip självmant kröp ner i bagettens varma famn.

Baugette

Ekke hade det inte lätt under föregående veckans besök i Värmland och mötet med dess invånare. Det visade sig finnas ett antal användbara ord som han duktigt plockade upp och anammade. Han skämdes dock över avsaknaden över östgötskt vokabulär.  Här kommer ett sammandrag [mina tolkningar], kommentera gärna med fler värmländska och kankse kan du hjälpa Ekke på traven att hitta några sköna östgötska hieroglyfer i gömmorna:

• tôla, tôligt [töla] = av alla värmländska ord är detta det mest omnipotenta. Det uttrycker allt. Man kan tôla, och då hålla på och mala och snacka om något tills man  blir led på att lyssna, länge och drygt. Men man kan också bara klaga och gnälla lite då tôlar man också. När något är tråkigt och segt, då är det tôligt. Alla dessa lite mer negativa undertoner till trots så är tôligt inte något som man säger helt och rakt negativt, det är lite mest lite mer jovialiskt konstaterade att det här orkar jag inte med, nu drar vi till nästa ord.
• jåla, jålig = närbesläktat till till tôla, men mer i bemärkelsen av att man är ger uttryck för att vara ömklig och  feg fast man inte är det, dvs. larva sig (som jag hittade som åländsk härkomst vid ett snabb googlande)
• fäschla, fäschlig = fega, feg (jmfr. fjåsig)
• bös = smått skräp och spån och dret [värmländska för skit] som är i vägen och ska bort.
• gischa = spotta
• grôschel [grœschəl] = som bös trodde jag, tills det dök upp på den här sajten som småmynt

Mer kommer någon annan gång.

Återigen gör jag så här lagom till ett månadsskifte ett retrospektie, inte från juni utan helt logiskt MAJ. Det var inte bara regn i slutet av maj och början av juni. Vi fick några fina dagar i de olika långledigheterna. En tur till August i Köpenhamn. En roadtrip med mycket trevligt stopp i Östergötland hos Charlotte med barn och man samt härlig middag hos Fredrik och Ulrika.

Här ett smakprov:

Fler finns på: http://picasaweb.google.com/david.kastel/SkonaMajValkommen#

Google är helt galna.  De släpper nya grejer hela tiden. Titta bara på denna fascinerande produkt. Google Squared En dynamisk semantisk sökning som kan skapa dynamiskt konfigurerbara faktablad. Kanske använbart. Men framför allt rätt läckert upplägg:

Och sen håller de på och knepar på en annan produkt Google Wave. Där man på nåt vis försöker lyfta all interpersonell kommunikation på alla plan samtidigt in i en Gmail på steroider. Bild, diskussion, epost, status, dokument, m.m. m.m. allt i samma flöde:

Mer intressant analys och diskussion angående Google Wave och liknande produkter här: http://online-pr.se/google-wave/ett-nytt-internet-pa-desktop-eller-i-browsern/#comments

Varför denna tystnad? Nej, jag har inte krisat mig igenom senaste tiden. Jag har förvisso fyllt 30. Men så har jag jobbat allt för mycket och också haft en skön road trip till Köpenhamn, mer om denna vid tillfälle. Här, lagom till månadsskiftet maj/juni, ett retrospektiv över april månad!

Mer finns på: http://picasaweb.google.com/david.kastel/30Arskis

Önskan att hämnas maskrosorna är aldrig så stort som efter en helg i trädgårdslandet. Inte helt kravmärkta metoder övervägs. På knä smids planer som inte ska uttalas utanför en sluten krets av odlings-förtrogna.

Att äta upp skiten måste på något sätt vara den ultimata hämnden. Maskrosen som inget annat önskar än att sabotera min matproduktion hamnar själv på middagstallriken. En destruktiv kraft omskolas till att mätta magar. Hämnd och återanpassning till samhället. Som kriminalvård när den är som bäst.

Det är Svenska som står för helgens ingrediensexperiment.   Av okänd anledning står inte texten att finnas online, så här återges receptet:

• 200g maskrosblad
• 50g sidfläsk skuret i stavar
• 1 schalottenlök
• 2 hårdkokta ägg
• Olivolja
• Rödvinvinäger
• Havssalt
• Peppar

Ansa bladen, skölj, slunga och lägg i skål. Tillsätt hacka schalottenlök och äggen skurna i fjärdedelar. Bryn fläsket i olivolja och lägga över fortfarande varma i salladen. Sätt tillbaka stekpannan på plattan och häll i en skvätt vinäger, som när den värmts upp slås över salladen. Salta, peppra och blanda. Servera genast. Receptet rekommenderar rosévin och surdegsbröd till. Vi drack öl. Fungerade utmärkt det också.

Den stora utmaningen är att plocka tillräckligt med maskrosblad. Det tar sin tid. Jag satsade på små spröda som inte kändes så ”garvade” i bladet. Som de gör när de växter till sig och blomman slår ut. Jag ändrade även proportionerna, mindre blad och mer fläsk. Bladen är duktig beska, men vinägern och stekfettet bryter av det.

Ja, det är en märkvärdigt ihärdig bevakning och ett fortsatt pajkastande åt båda håll i frågan kring Anna Odells pyskosfejk. Och jag ska liksom tidigare inte lägga mig i sakfrågan, om konsten som sådan, det är väl nästan ingen som gör? Nej, metadebatten är som vanligt lite mer intressant och spännande.

Jag kommenterade på Mattias Sundins triumfartikel på Newsmill angående att han och hans Facebook grupp ”hade vunnit mot Konstfack”. En grupp med ca 4000 medlemmar vars agenda ”inga mer pengar till Konstfack” känns som både kulturfientlig och märklig. Vad vill man åt? Nej det opportunistiska och jakten på snabba retoriska poäng genomsyrar denna debatt, som många andra, och en vettig förklaring till varifrån den får näring hittar jag i senaste numret av tidningen Vi och Lars Wilks kommentar där:

(Vi) Men varför blir vi inte lika arga när vi får veta att Vägverket slösat bort 105 miljoner på transpondrar? Varför förmår inte idiotiska it-satsningar för hundratals miljoner och felmätta tunnlar väcka samma vrede som en konstelev?

- Sådana saker är för komplexa för vår irritation, säger Lars Vilks. Det finns ingen enskild gestalt att reta sig på. Våra klagomål försvinner bara in i byråkratin. Här kan man verkligen tala om att konstnären fyller ett slags terapeutisk funktion, blir en projektionsyta för vår irritaion.

Pajkastningen och opportunismens mer beklakliga och olyckliga baksida – vi talar här om en överläkare inom psykiatrin, som rimligtvis borde vara tillräckligt slipad för att undvika politiska utspel med den låga nivå han visat (lite Berlusconi-varning)- tycker jag sammanfattas väl av Sverker Sörlin i dagens DN.

Jag beklagar om även jag blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning. Nu tror jag ändå inte att så måga är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv. Inte heller om han är f d överläkare (S:t Göran) eller f n (Danderyd); båda gäller uppenbarligen.

Min artikel gick tvärtom ut på att det enastående intresse som denna konsthändelse rönt bara kan förklaras av att den rör vid samhällsförändringar som går vida bortom de inblandade personerna, även om jag kan förstå att Eberhard med sin karakträristiska brist på blygsamhet har svårt att ta till sig en sådan tanke. Att han ogärna avstår från mediernas rampljus på Konstfack bekräftar han. Och där hamnar ju gärna den som säger att ”Anna Odell och hennes prefekt borde klippa sig” och ta ”anställning på cirkus. Pajaser brukar jobba där” (DE I Newsmill 29/1). Eller: ”hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol” (återgivet av bland annat Dagens Medivisn 12/5). Frågan är väl  bara vad sådana uttalanden gör med vår aktning för psykiatrin.

Och apropå fejk. I mitt tidigare inlägg om Odell och jämförelsen med ”Ballar av stål”, så slog P1:s Medierna hål på den lilla humorbubbla som fanns och även på mitt resonemang, när man förde fram teorin om att klippen var fejkade. Flera bevis och tvivelaktiga försök till motbevis från Kanal5 fick en att känna att hela programmet var en stor bluff. Kanske inte så förvånande men det skulle ju också betyda att den eventuella provokation som jag ifrågasatte faktiskt inte finns, för alla inblandade skulle ju i så fall vara med på det… hmm, en intressant vändning.

Jaha, så kom andra vågen – eller är det tredje, har tappat räkningen? – på diskussionerna kring Anna Odells, Konstfack, examensarbete. Skönt att äntligen hon kan prata ut och förklara. Oavsett vad man kan tycka om hennes intentioner, avsikt och utförande så har en kommentar kring det hela etsat sig fast i mitt minne. En solig dag på balkongen satt vi och diskuterade och Stinas kompis gjorde en inte helt galen jämförelse mellan massutskällningen på Konstfack och Anna Odells insats där och Kanal5:s Ballar av stål.

Jag har sett delar av det och till och med s.k. high lights på nätet. I mina inte så high i mina ögon. Inte nog med att det är en kopia rakt av den engelska produktionen, må kanske vara hänt i tv-produktionuppköpstidevarvet, men det är ju sjukt dåligt, låg humor och ofta ett förargelseväckande beteende som nära nog tangerar den märkliga iscensättning Anna Odell gjorde. Okej, inga skattepengar går åt, inga har väl hittills riskerat någon större skada. Men vad är syftet? Kalla mig tråkgubbe, men det är allt annat än bra och med fel person på fel plats i vissa delar av det där programmet så skulle värre saker kunna hända än vad som var risken med Anna Odells exjobb. Nä, sett till hennes ganska noga och numera väldokumenterade syfte att granska vården, så bör man nog tagga ner på kritiken och se sig om lite…

Andrew Bird har visselkoll. I söndags var vi på Strand, formerly known as Street, och kunde konstatera att det är på Gandalf-sidan av visselskalan som han är riktigt bra. Dvs. så länge han är trollkonstnär med sina oktav- och looppedaler och bygger upp sköna ljudbilder. För när ljudbilderna blir för kompakta och han sedan lägger på ytterligare två tre loopade visselsekvenser så blir det bara såpa av allt och jag längtar till Mimmi och Reine i fjällen 2.

Stina och Stina tyckte att han kunde spela ungefär så här många instrument. Och det är kul att gå på konsert. Mycket kan hända. Men han får bättre till det på skiva, kände i alla fall jag.

« Older Entries

Newer Entries »