Lite godtyckligt

Ja, det är en märkvärdigt ihärdig bevakning och ett fortsatt pajkastande åt båda håll i frågan kring Anna Odells pyskosfejk. Och jag ska liksom tidigare inte lägga mig i sakfrågan, om konsten som sådan, det är väl nästan ingen som gör? Nej, metadebatten är som vanligt lite mer intressant och spännande.

Jag kommenterade på Mattias Sundins triumfartikel på Newsmill angående att han och hans Facebook grupp ”hade vunnit mot Konstfack”. En grupp med ca 4000 medlemmar vars agenda ”inga mer pengar till Konstfack” känns som både kulturfientlig och märklig. Vad vill man åt? Nej det opportunistiska och jakten på snabba retoriska poäng genomsyrar denna debatt, som många andra, och en vettig förklaring till varifrån den får näring hittar jag i senaste numret av tidningen Vi och Lars Wilks kommentar där:

(Vi) Men varför blir vi inte lika arga när vi får veta att Vägverket slösat bort 105 miljoner på transpondrar? Varför förmår inte idiotiska it-satsningar för hundratals miljoner och felmätta tunnlar väcka samma vrede som en konstelev?

- Sådana saker är för komplexa för vår irritation, säger Lars Vilks. Det finns ingen enskild gestalt att reta sig på. Våra klagomål försvinner bara in i byråkratin. Här kan man verkligen tala om att konstnären fyller ett slags terapeutisk funktion, blir en projektionsyta för vår irritaion.

Pajkastningen och opportunismens mer beklakliga och olyckliga baksida – vi talar här om en överläkare inom psykiatrin, som rimligtvis borde vara tillräckligt slipad för att undvika politiska utspel med den låga nivå han visat (lite Berlusconi-varning)- tycker jag sammanfattas väl av Sverker Sörlin i dagens DN.

Jag beklagar om även jag blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning. Nu tror jag ändå inte att så måga är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv. Inte heller om han är f d överläkare (S:t Göran) eller f n (Danderyd); båda gäller uppenbarligen.

Min artikel gick tvärtom ut på att det enastående intresse som denna konsthändelse rönt bara kan förklaras av att den rör vid samhällsförändringar som går vida bortom de inblandade personerna, även om jag kan förstå att Eberhard med sin karakträristiska brist på blygsamhet har svårt att ta till sig en sådan tanke. Att han ogärna avstår från mediernas rampljus på Konstfack bekräftar han. Och där hamnar ju gärna den som säger att ”Anna Odell och hennes prefekt borde klippa sig” och ta ”anställning på cirkus. Pajaser brukar jobba där” (DE I Newsmill 29/1). Eller: ”hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol” (återgivet av bland annat Dagens Medivisn 12/5). Frågan är väl  bara vad sådana uttalanden gör med vår aktning för psykiatrin.

Och apropå fejk. I mitt tidigare inlägg om Odell och jämförelsen med ”Ballar av stål”, så slog P1:s Medierna hål på den lilla humorbubbla som fanns och även på mitt resonemang, när man förde fram teorin om att klippen var fejkade. Flera bevis och tvivelaktiga försök till motbevis från Kanal5 fick en att känna att hela programmet var en stor bluff. Kanske inte så förvånande men det skulle ju också betyda att den eventuella provokation som jag ifrågasatte faktiskt inte finns, för alla inblandade skulle ju i så fall vara med på det… hmm, en intressant vändning.

Antagligen hade de otur när värkte fram förslaget om lagstiftad rätt till heltid. Stina belyser i gårdagens svenska dagbladets opinionsdel problemet i införandet av sådan lagstiftning, från ett studentperspektiv. Jag har iofs svårt att se att någon kan tycka det här bra, oavsett student eller inte. Och åsikterna låter inte vänta på sig. Inlägget är hyfsat flitigt kommenterat och de flesta verkar entydigt klanka ner på det hela.

Nej, det går inte jättesuperdunderskitbra för oppositionen just nu.

I DN:s Insidanserie om solidaritet har turen kommit till Thomas Idergard på Timbro. Länk En ur sitt sammanhang spännande formulering fick mig att tänka till.

DN: Räcker det ned att människor frivilligt hjälper dem som har det svårt?

Thomas: – Nej, jag tror att det behövs ett skattefinansierat grundskydd så att inga människor lämnas åt sitt öde. Men de flesta ska aldrig behöva vara beroende av det offentliga för sin välfärd, utan själva spara till sin egen trygghet, svara Thomas Idergard.

Först reagerade jag på ”utan själva spara till sin trygghet”, och såg bilden på uteliggaren i den tryckta artikeln. Hmm, spara. Men sedan inser jag att han faktiskt säger att det ska finnas ett grundskydd. Men vad är det då man vill ha staten till? Hjälpa, de som han inte ”vill hjälpa av fri vilja, av hela hjärta”? När gör man det? Är det genom att, likt amerikansk förlaga, öppna upp för en större inblandning av välgörenhetsinitativ, för övrigt titeln för dagen ”Välgörenhet är vackert”?

Jag tycker det är svåra frågor och något som jag tänkt på mycket sedan jag flyttat till Stockholm och, kanske naivt men ändå, verkligen fått se klyftor och utstötta oftare och närmare än på landsort. Jag tror på alla tänkbara initativ, empati och omtanke, och håller helt med Thomas om att solidaritet måste komma inifrån, inte från någon annan. Men förhållandet mellan dem ger varken Thomas eller jag något svar på.