Lite godtyckligt

Jaha, så kom andra vågen – eller är det tredje, har tappat räkningen? – på diskussionerna kring Anna Odells, Konstfack, examensarbete. Skönt att äntligen hon kan prata ut och förklara. Oavsett vad man kan tycka om hennes intentioner, avsikt och utförande så har en kommentar kring det hela etsat sig fast i mitt minne. En solig dag på balkongen satt vi och diskuterade och Stinas kompis gjorde en inte helt galen jämförelse mellan massutskällningen på Konstfack och Anna Odells insats där och Kanal5:s Ballar av stål.

Jag har sett delar av det och till och med s.k. high lights på nätet. I mina inte så high i mina ögon. Inte nog med att det är en kopia rakt av den engelska produktionen, må kanske vara hänt i tv-produktionuppköpstidevarvet, men det är ju sjukt dåligt, låg humor och ofta ett förargelseväckande beteende som nära nog tangerar den märkliga iscensättning Anna Odell gjorde. Okej, inga skattepengar går åt, inga har väl hittills riskerat någon större skada. Men vad är syftet? Kalla mig tråkgubbe, men det är allt annat än bra och med fel person på fel plats i vissa delar av det där programmet så skulle värre saker kunna hända än vad som var risken med Anna Odells exjobb. Nä, sett till hennes ganska noga och numera väldokumenterade syfte att granska vården, så bör man nog tagga ner på kritiken och se sig om lite…

Andrew Bird har visselkoll. I söndags var vi på Strand, formerly known as Street, och kunde konstatera att det är på Gandalf-sidan av visselskalan som han är riktigt bra. Dvs. så länge han är trollkonstnär med sina oktav- och looppedaler och bygger upp sköna ljudbilder. För när ljudbilderna blir för kompakta och han sedan lägger på ytterligare två tre loopade visselsekvenser så blir det bara såpa av allt och jag längtar till Mimmi och Reine i fjällen 2.

Stina och Stina tyckte att han kunde spela ungefär så här många instrument. Och det är kul att gå på konsert. Mycket kan hända. Men han får bättre till det på skiva, kände i alla fall jag.

Stina är orolig att vi inte ska får plats på vår balkong när konsekvensen av helgens försådd ska inta vårt uterum, vår alldeles egna djungel.

Söderlägge på vårsådden

Jag ser mest fram emot att skörda mina egna kryddor, sallad, tomater och annat grönt till sena sommarnätters grillmiddagar.

Antagligen hade de otur när värkte fram förslaget om lagstiftad rätt till heltid. Stina belyser i gårdagens svenska dagbladets opinionsdel problemet i införandet av sådan lagstiftning, från ett studentperspektiv. Jag har iofs svårt att se att någon kan tycka det här bra, oavsett student eller inte. Och åsikterna låter inte vänta på sig. Inlägget är hyfsat flitigt kommenterat och de flesta verkar entydigt klanka ner på det hela.

Nej, det går inte jättesuperdunderskitbra för oppositionen just nu.

Det blev så skönt som vi hade hoppats. Prag bjöd på ett vårligt väder, god mat, lugn och fina stunder, för mig och Stina. Ner en fredag kväll efter jobbet, checka in, och sedan middag i någon skum källarbysa. Vi bodde på västra sidan av Prag, Lillsidan. Lugnt område för där fanns tydligen mest ambassader.

Prag var vackert och välkomnande. Vår resebyrå, Tjeckienexperten hade gjort ett kanonjobb med billigt smidigt flyg och fräscht hotell.

Fler bilder finns här:
http://picasaweb.google.com/david.kastel/200903EnHelgIPrag#

I DN:s Insidanserie om solidaritet har turen kommit till Thomas Idergard på Timbro. Länk En ur sitt sammanhang spännande formulering fick mig att tänka till.

DN: Räcker det ned att människor frivilligt hjälper dem som har det svårt?

Thomas: – Nej, jag tror att det behövs ett skattefinansierat grundskydd så att inga människor lämnas åt sitt öde. Men de flesta ska aldrig behöva vara beroende av det offentliga för sin välfärd, utan själva spara till sin egen trygghet, svara Thomas Idergard.

Först reagerade jag på ”utan själva spara till sin trygghet”, och såg bilden på uteliggaren i den tryckta artikeln. Hmm, spara. Men sedan inser jag att han faktiskt säger att det ska finnas ett grundskydd. Men vad är det då man vill ha staten till? Hjälpa, de som han inte ”vill hjälpa av fri vilja, av hela hjärta”? När gör man det? Är det genom att, likt amerikansk förlaga, öppna upp för en större inblandning av välgörenhetsinitativ, för övrigt titeln för dagen ”Välgörenhet är vackert”?

Jag tycker det är svåra frågor och något som jag tänkt på mycket sedan jag flyttat till Stockholm och, kanske naivt men ändå, verkligen fått se klyftor och utstötta oftare och närmare än på landsort. Jag tror på alla tänkbara initativ, empati och omtanke, och håller helt med Thomas om att solidaritet måste komma inifrån, inte från någon annan. Men förhållandet mellan dem ger varken Thomas eller jag något svar på.

Att Killinggänget ska stå på Sveriges nationalscen, Dramaten, är inget scoop längre (DN häromdagen), men det ska bli intressant att se hur publiktrycket kommer te sig.  Dramatens satsning på ”folkligare” utbud, med senast Morgan Alling i komedin Fullbokat! och nu i höst Killinggänget är kanske vad som behövs för att matcha Stadsteatern i Stockholm. Men den som förväntar sig någon lättsmält Robert Gustavssonsk dialektfars och mot förmodan kan ha missat Killingängets utveckling de senaste 18 åren kan nog komma att bli besviken.

Denna resa som gått från frontande av svensk Generations X-komik  till nu Dramaten är spännande.  Dels att man lyckas hålla samman gruppen så länge och dels för att man gång efter annan spänner bågen och utmanar något nytt, för dem oprövat.  Men av vilken anledning konsumerar man Killingänget idag? Ren nostalgi eller förhoppningen att Robert Gustavsson ska ha kommit på någon ny gubbe?  Eller just det oväntade i varje ny satsning och användningen av för dem ett nytt medium. Jag tror helt klart att det vitaliserar och rör om i de forum de får utrymme. Sedan är det inte alltid per definition bra. Att det kommer dra folk är ingen tvekan. Spännande att se i vilken utsträckning och kanske också i diskussioner kring resultatet att se av vilken anledning folk kommer och huruvida det skapar ett större intresse för teatern och övriga Dramatenuppsättningar.

Direktlänk för biljettköp.

Följ Dramatens estradörers egna blogg på : http://dramatenbloggen1.wordpress.com/

Erik bjöd in till lite skön och avslappnad tillvaro i kära gamla hemmakvarter i Norrköping en ganska grå helg i Mars 2009.. Trots sedvanligt ekkeskt ta det som det kommer så han vi med både det och det andra. Riktigt härligt. Löpning i Vrinnevi, Bastu, god mat, trevliga vänner,  sport, kultur och promenader. Tack!

Fler bilder finns på: http://picasaweb.google.com/david.kastel/200903MarshelgINorrkan

Hej du! Det var ett tag sedan. Jag har bara haft en grym formsvacka. Men nu är det nya tider. Formbröd ska åter se dagens ljus. Surdegen ska åter bubbla och fräsa i sitt hörn.

Med höga ambitioner och då tämligen oprövade idéer om brödblogg så drog jag igång, bakade och skrev. Men det fick ett abrupt slut i det faktum att kära gamla Gaia, som jag jobbat på i drygt tre år bjöd på färskt bröd varje morgon. Visserligen sonkigt, vitt luftbröd som man tillslut höll på att kvävas av, men ändå. Vad är motivet att som ensamboende och delvis helgpendlande baka bröd för kanske en eller två dagar i veckan? Njae, det var inte så mkt med det.

Men nu. Ny stad, nytt jobb, ny ugn,  sambo och inget bröd på jobbet. Alla förutsättningar finns.

Vad har annars hänt? Ett och annat kan man väl säga. Men det är jag, David, samma gamla galosh. Det har inte ändrat sig. Kanske gör jag ett och annat nedslag i åren som gått här på bloggen. Annars kommer det nog mest bli bilder, ett och annat bak  och kanske någon text och reflektion då och då! Mycket nöje! Vi ser där ute i storstadsdjungeln!

Vaknar tidigt, går med bara fötter över trägolvet ner i köket. I kylen står en vetedeg fylls med smör och ägg. Knådar smidig och varm, delar med degspaden i 12 delar. Utanför är solen på väg upp över skogskanten. Fukten försvinner sakta ur luften. I köket sprids doften av nybakade frasiga briocher.

Men sin spröda skorpa och runda smak är briocher en favorit från Brie i Frankrike, som den också fått sitt namn från. För det mesta bakas den som små runda bullar. Nygräddade med marmelad eller sylt blir det en lyxig start på helgen.

Receptet är en bearbetad version av ett original från DN.

12 st
¼ pkt jäst
1 dl vatten
2 ägg + 1 ägg till pensling
½ tsk salt
½ msk strösocker
240g vetemjöl (6dl)
125g rumsvarmt smör

Gör degvätska av jästen, vattnet och äggen. Tillsätt socker och tre fjärdedelar av mjölet. Arbeta till en smidig deg. Värm smöret snabbt i mikron, eller bearbeta så det bli mjukt. Arbeta in i degen. Tillsätt resten av mjölet och saltet.

Täck med folie eller lägg i låda med tättslutande lock och låt stå i kylen över natten.

På morgonen knådar upp degen, delar den i tolv delar och forma dem till runda bullar och lägg i pappersformar. Jäs 45 min, pensla med lätt uppvispat ägg och grädda därefter i ugnen på 250 grader i ca 10 minuter

« Äldre inlägg

Nyare inlägg »