Lite godtyckligt

Satt stora delar av söndagen med Ekke och youtubade, pinsamt nog, för mig oupptäckta Eddie Izzard. Fantastiskt bra! Och stand up räcker inte som begrepp. Det var mer galen associations-snubbe som avhandlade allt, högt och lågt, utan att bli plump och med rätt mycket hjärna. Här är en annan skön film. Radiotjänst har blåst upp sitt tackformat till att bli en giggo-flash mob, väldigt fint:

Det här göteborgskollektivet eller vad det nu är, som är ute på stan bland folk och sprider glädje var också sköna:

http://thetramsessions.se/

Ja, det är en märkvärdigt ihärdig bevakning och ett fortsatt pajkastande åt båda håll i frågan kring Anna Odells pyskosfejk. Och jag ska liksom tidigare inte lägga mig i sakfrågan, om konsten som sådan, det är väl nästan ingen som gör? Nej, metadebatten är som vanligt lite mer intressant och spännande.

Jag kommenterade på Mattias Sundins triumfartikel på Newsmill angående att han och hans Facebook grupp ”hade vunnit mot Konstfack”. En grupp med ca 4000 medlemmar vars agenda ”inga mer pengar till Konstfack” känns som både kulturfientlig och märklig. Vad vill man åt? Nej det opportunistiska och jakten på snabba retoriska poäng genomsyrar denna debatt, som många andra, och en vettig förklaring till varifrån den får näring hittar jag i senaste numret av tidningen Vi och Lars Wilks kommentar där:

(Vi) Men varför blir vi inte lika arga när vi får veta att Vägverket slösat bort 105 miljoner på transpondrar? Varför förmår inte idiotiska it-satsningar för hundratals miljoner och felmätta tunnlar väcka samma vrede som en konstelev?

- Sådana saker är för komplexa för vår irritation, säger Lars Vilks. Det finns ingen enskild gestalt att reta sig på. Våra klagomål försvinner bara in i byråkratin. Här kan man verkligen tala om att konstnären fyller ett slags terapeutisk funktion, blir en projektionsyta för vår irritaion.

Pajkastningen och opportunismens mer beklakliga och olyckliga baksida – vi talar här om en överläkare inom psykiatrin, som rimligtvis borde vara tillräckligt slipad för att undvika politiska utspel med den låga nivå han visat (lite Berlusconi-varning)- tycker jag sammanfattas väl av Sverker Sörlin i dagens DN.

Jag beklagar om även jag blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning. Nu tror jag ändå inte att så måga är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv. Inte heller om han är f d överläkare (S:t Göran) eller f n (Danderyd); båda gäller uppenbarligen.

Min artikel gick tvärtom ut på att det enastående intresse som denna konsthändelse rönt bara kan förklaras av att den rör vid samhällsförändringar som går vida bortom de inblandade personerna, även om jag kan förstå att Eberhard med sin karakträristiska brist på blygsamhet har svårt att ta till sig en sådan tanke. Att han ogärna avstår från mediernas rampljus på Konstfack bekräftar han. Och där hamnar ju gärna den som säger att ”Anna Odell och hennes prefekt borde klippa sig” och ta ”anställning på cirkus. Pajaser brukar jobba där” (DE I Newsmill 29/1). Eller: ”hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol” (återgivet av bland annat Dagens Medivisn 12/5). Frågan är väl  bara vad sådana uttalanden gör med vår aktning för psykiatrin.

Och apropå fejk. I mitt tidigare inlägg om Odell och jämförelsen med ”Ballar av stål”, så slog P1:s Medierna hål på den lilla humorbubbla som fanns och även på mitt resonemang, när man förde fram teorin om att klippen var fejkade. Flera bevis och tvivelaktiga försök till motbevis från Kanal5 fick en att känna att hela programmet var en stor bluff. Kanske inte så förvånande men det skulle ju också betyda att den eventuella provokation som jag ifrågasatte faktiskt inte finns, för alla inblandade skulle ju i så fall vara med på det… hmm, en intressant vändning.

Jaha, så kom andra vågen – eller är det tredje, har tappat räkningen? – på diskussionerna kring Anna Odells, Konstfack, examensarbete. Skönt att äntligen hon kan prata ut och förklara. Oavsett vad man kan tycka om hennes intentioner, avsikt och utförande så har en kommentar kring det hela etsat sig fast i mitt minne. En solig dag på balkongen satt vi och diskuterade och Stinas kompis gjorde en inte helt galen jämförelse mellan massutskällningen på Konstfack och Anna Odells insats där och Kanal5:s Ballar av stål.

Jag har sett delar av det och till och med s.k. high lights på nätet. I mina inte så high i mina ögon. Inte nog med att det är en kopia rakt av den engelska produktionen, må kanske vara hänt i tv-produktionuppköpstidevarvet, men det är ju sjukt dåligt, låg humor och ofta ett förargelseväckande beteende som nära nog tangerar den märkliga iscensättning Anna Odell gjorde. Okej, inga skattepengar går åt, inga har väl hittills riskerat någon större skada. Men vad är syftet? Kalla mig tråkgubbe, men det är allt annat än bra och med fel person på fel plats i vissa delar av det där programmet så skulle värre saker kunna hända än vad som var risken med Anna Odells exjobb. Nä, sett till hennes ganska noga och numera väldokumenterade syfte att granska vården, så bör man nog tagga ner på kritiken och se sig om lite…

Att Killinggänget ska stå på Sveriges nationalscen, Dramaten, är inget scoop längre (DN häromdagen), men det ska bli intressant att se hur publiktrycket kommer te sig.  Dramatens satsning på ”folkligare” utbud, med senast Morgan Alling i komedin Fullbokat! och nu i höst Killinggänget är kanske vad som behövs för att matcha Stadsteatern i Stockholm. Men den som förväntar sig någon lättsmält Robert Gustavssonsk dialektfars och mot förmodan kan ha missat Killingängets utveckling de senaste 18 åren kan nog komma att bli besviken.

Denna resa som gått från frontande av svensk Generations X-komik  till nu Dramaten är spännande.  Dels att man lyckas hålla samman gruppen så länge och dels för att man gång efter annan spänner bågen och utmanar något nytt, för dem oprövat.  Men av vilken anledning konsumerar man Killingänget idag? Ren nostalgi eller förhoppningen att Robert Gustavsson ska ha kommit på någon ny gubbe?  Eller just det oväntade i varje ny satsning och användningen av för dem ett nytt medium. Jag tror helt klart att det vitaliserar och rör om i de forum de får utrymme. Sedan är det inte alltid per definition bra. Att det kommer dra folk är ingen tvekan. Spännande att se i vilken utsträckning och kanske också i diskussioner kring resultatet att se av vilken anledning folk kommer och huruvida det skapar ett större intresse för teatern och övriga Dramatenuppsättningar.

Direktlänk för biljettköp.

Följ Dramatens estradörers egna blogg på : http://dramatenbloggen1.wordpress.com/