Lite godtyckligt

Föga anade vi att café-valet var så rätt. Vad passar väl bättre än att starta en läsecirkel på ett förlagscafé? Vertigo förlag och dess hemmahamn hade precis slagit upp portarna i nytt namn – Café Sodom. Jag kände det som Café Soda, och hade några gånger noterat att självaste Björn Ranelid baxade ut sin berömda jagga ur garaget bredvid. Den naturliga mötesplatsen alltså för första träffen i ens första läsecirkel, när man bestämt sig för att första boken är Ranelids ”Det första könet”.

Man snackar inte bort att Ranelid är en betydande svensk författare. Men vadå betydande? Är han känd för sitt författarskap, sin talekonst eller bara för att han är känd och smått excentrisk? Dessa frågor var några av motiven bakom valet av Ranelid.

Nå, hur gick snacket? Jo, det matades på om än det ena, än det andra. Bokvalet var helt klart en bra start, om man avser att diskutera och analysera. Sammanfattningsvis kan väl konstateras att Ranelid själv stod ivägen för behållningen av historien, både hans ego och hans språk. Inte minst formuleringen ”att släppa sin säd”, om än så skönt allittererande, stod för ett av störmomenten hos samtliga i gruppen.

För Stina & David kanske utgåvan utan Ranelid själv stolt poserandes på baksidan, gjorde att helhetsintrycket drogs upp något. För i huvudsak så hade vi två en helt OK läsupplevelse med några känsligt och vackert målade levnadsöden. Historien om systrarna Ribe berörde däremot bara delvis, och alla i gruppen saknade i omgångar stringens, konsekvens och djupare analys av dessa kvinnors motiv och känsloliv.

Alla var också rörande eniga om att boken, som vållat så stort rabalder mellan Skugge och Ranelid –  eller var det angående Ranelid själv? det flyter ju som sagt ihop – inte kändes som någon inlaga i könsdebatten. Boken tecknar två starka och i vissa fall egensinniga kvinnor, kort och gott. Med det sagt så känns titelns parafraserande på Beauvoirs milstolpeverk bara som falsk marknadsföring.

Läsecirkeln framför Ranelids garage

Självaste Ranelid själv

Satt stora delar av söndagen med Ekke och youtubade, pinsamt nog, för mig oupptäckta Eddie Izzard. Fantastiskt bra! Och stand up räcker inte som begrepp. Det var mer galen associations-snubbe som avhandlade allt, högt och lågt, utan att bli plump och med rätt mycket hjärna. Här är en annan skön film. Radiotjänst har blåst upp sitt tackformat till att bli en giggo-flash mob, väldigt fint:

Det här göteborgskollektivet eller vad det nu är, som är ute på stan bland folk och sprider glädje var också sköna:

http://thetramsessions.se/

Vi skulle sporta på bosön och vara duktiga. Jag och några gamla Gaia kamrater. Men det visade sig bli en helg iPhonens tecken. Just nu väntar vi på att lammsteken ska bli klar efter den utsökta murkelasoppan. Och vad gör vi? Löser livets svåra nötter? Nej vi knappar på en varsin iPhone. Helt bissart men också helt förklarigt. Ekke fick sin häromdagen. Vi är som barn i gratis godisbutiken. Malm och ekke spelar schack och jag redigerar bilder med Photogene:
Före och efter, gissa vilken.

Härligt med gamla kära. Ytterligare ett möte med mitt förlutna. Två Gaianer på Glenn miller café med bra mat och jazz. Heja åke och ekke.

Fint med gamla kompisar på bekvämt avstånd. Henke, polare sedan Norrköping jobbar en våning ner. Vi lunchar ibland och nu var det dags för lunch på vår H&Hs terass. Riktigt fint höstväder. Mer sådant.

Jag har inte knepat så länge men i takt med att man behöver musik för alla sinnesstämningar så fylls mina genre-listor på. Här är dem:

Pianojazz by stavros – inte så mkt blip blop som man kan tro…
Electro by celloman – dunka dunka
Fransk matlagningsmusik de Davide – la chanson
Minimalistrackarna by david – samma toner om och om igen
Tidig by kästel – gamba
Radiohövve by kästlizva – thom yorke får en egen lista
Sång & Skriv-människorna by kassler – kommer fyllas på…mer

Och faktisk en kompilerad av gänget bakom ”Smorgasboard 2007″, en salig blandning helt enkelt. Regeln lyder – Max 2 låtar per snubbe/skiva:
Fulpusharna – megamix by we are from nkpg

Enjoy!

Första veckan på jobbet måste man tillåta sig lite fredags-massmejl-utskick-med-kvalitetshumor. Här är senaste tillskotten till YouTube-manian på festen, vars lista i mitt fall har stagnerat senaste tiden

Ekke hade det inte lätt under föregående veckans besök i Värmland och mötet med dess invånare. Det visade sig finnas ett antal användbara ord som han duktigt plockade upp och anammade. Han skämdes dock över avsaknaden över östgötskt vokabulär.  Här kommer ett sammandrag [mina tolkningar], kommentera gärna med fler värmländska och kankse kan du hjälpa Ekke på traven att hitta några sköna östgötska hieroglyfer i gömmorna:

• tôla, tôligt [töla] = av alla värmländska ord är detta det mest omnipotenta. Det uttrycker allt. Man kan tôla, och då hålla på och mala och snacka om något tills man  blir led på att lyssna, länge och drygt. Men man kan också bara klaga och gnälla lite då tôlar man också. När något är tråkigt och segt, då är det tôligt. Alla dessa lite mer negativa undertoner till trots så är tôligt inte något som man säger helt och rakt negativt, det är lite mest lite mer jovialiskt konstaterade att det här orkar jag inte med, nu drar vi till nästa ord.
• jåla, jålig = närbesläktat till till tôla, men mer i bemärkelsen av att man är ger uttryck för att vara ömklig och  feg fast man inte är det, dvs. larva sig (som jag hittade som åländsk härkomst vid ett snabb googlande)
• fäschla, fäschlig = fega, feg (jmfr. fjåsig)
• bös = smått skräp och spån och dret [värmländska för skit] som är i vägen och ska bort.
• gischa = spotta
• grôschel [grœschəl] = som bös trodde jag, tills det dök upp på den här sajten som småmynt

Mer kommer någon annan gång.

Ja, det är en märkvärdigt ihärdig bevakning och ett fortsatt pajkastande åt båda håll i frågan kring Anna Odells pyskosfejk. Och jag ska liksom tidigare inte lägga mig i sakfrågan, om konsten som sådan, det är väl nästan ingen som gör? Nej, metadebatten är som vanligt lite mer intressant och spännande.

Jag kommenterade på Mattias Sundins triumfartikel på Newsmill angående att han och hans Facebook grupp ”hade vunnit mot Konstfack”. En grupp med ca 4000 medlemmar vars agenda ”inga mer pengar till Konstfack” känns som både kulturfientlig och märklig. Vad vill man åt? Nej det opportunistiska och jakten på snabba retoriska poäng genomsyrar denna debatt, som många andra, och en vettig förklaring till varifrån den får näring hittar jag i senaste numret av tidningen Vi och Lars Wilks kommentar där:

(Vi) Men varför blir vi inte lika arga när vi får veta att Vägverket slösat bort 105 miljoner på transpondrar? Varför förmår inte idiotiska it-satsningar för hundratals miljoner och felmätta tunnlar väcka samma vrede som en konstelev?

- Sådana saker är för komplexa för vår irritation, säger Lars Vilks. Det finns ingen enskild gestalt att reta sig på. Våra klagomål försvinner bara in i byråkratin. Här kan man verkligen tala om att konstnären fyller ett slags terapeutisk funktion, blir en projektionsyta för vår irritaion.

Pajkastningen och opportunismens mer beklakliga och olyckliga baksida – vi talar här om en överläkare inom psykiatrin, som rimligtvis borde vara tillräckligt slipad för att undvika politiska utspel med den låga nivå han visat (lite Berlusconi-varning)- tycker jag sammanfattas väl av Sverker Sörlin i dagens DN.

Jag beklagar om även jag blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning. Nu tror jag ändå inte att så måga är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv. Inte heller om han är f d överläkare (S:t Göran) eller f n (Danderyd); båda gäller uppenbarligen.

Min artikel gick tvärtom ut på att det enastående intresse som denna konsthändelse rönt bara kan förklaras av att den rör vid samhällsförändringar som går vida bortom de inblandade personerna, även om jag kan förstå att Eberhard med sin karakträristiska brist på blygsamhet har svårt att ta till sig en sådan tanke. Att han ogärna avstår från mediernas rampljus på Konstfack bekräftar han. Och där hamnar ju gärna den som säger att ”Anna Odell och hennes prefekt borde klippa sig” och ta ”anställning på cirkus. Pajaser brukar jobba där” (DE I Newsmill 29/1). Eller: ”hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol” (återgivet av bland annat Dagens Medivisn 12/5). Frågan är väl  bara vad sådana uttalanden gör med vår aktning för psykiatrin.

Och apropå fejk. I mitt tidigare inlägg om Odell och jämförelsen med ”Ballar av stål”, så slog P1:s Medierna hål på den lilla humorbubbla som fanns och även på mitt resonemang, när man förde fram teorin om att klippen var fejkade. Flera bevis och tvivelaktiga försök till motbevis från Kanal5 fick en att känna att hela programmet var en stor bluff. Kanske inte så förvånande men det skulle ju också betyda att den eventuella provokation som jag ifrågasatte faktiskt inte finns, för alla inblandade skulle ju i så fall vara med på det… hmm, en intressant vändning.

Jaha, så kom andra vågen – eller är det tredje, har tappat räkningen? – på diskussionerna kring Anna Odells, Konstfack, examensarbete. Skönt att äntligen hon kan prata ut och förklara. Oavsett vad man kan tycka om hennes intentioner, avsikt och utförande så har en kommentar kring det hela etsat sig fast i mitt minne. En solig dag på balkongen satt vi och diskuterade och Stinas kompis gjorde en inte helt galen jämförelse mellan massutskällningen på Konstfack och Anna Odells insats där och Kanal5:s Ballar av stål.

Jag har sett delar av det och till och med s.k. high lights på nätet. I mina inte så high i mina ögon. Inte nog med att det är en kopia rakt av den engelska produktionen, må kanske vara hänt i tv-produktionuppköpstidevarvet, men det är ju sjukt dåligt, låg humor och ofta ett förargelseväckande beteende som nära nog tangerar den märkliga iscensättning Anna Odell gjorde. Okej, inga skattepengar går åt, inga har väl hittills riskerat någon större skada. Men vad är syftet? Kalla mig tråkgubbe, men det är allt annat än bra och med fel person på fel plats i vissa delar av det där programmet så skulle värre saker kunna hända än vad som var risken med Anna Odells exjobb. Nä, sett till hennes ganska noga och numera väldokumenterade syfte att granska vården, så bör man nog tagga ner på kritiken och se sig om lite…

« Äldre inlägg