Föga anade vi att café-valet var så rätt. Vad passar väl bättre än att starta en läsecirkel på ett förlagscafé? Vertigo förlag och dess hemmahamn hade precis slagit upp portarna i nytt namn – Café Sodom. Jag kände det som Café Soda, och hade några gånger noterat att självaste Björn Ranelid baxade ut sin berömda jagga ur garaget bredvid. Den naturliga mötesplatsen alltså för första träffen i ens första läsecirkel, när man bestämt sig för att första boken är Ranelids ”Det första könet”.

Man snackar inte bort att Ranelid är en betydande svensk författare. Men vadå betydande? Är han känd för sitt författarskap, sin talekonst eller bara för att han är känd och smått excentrisk? Dessa frågor var några av motiven bakom valet av Ranelid.

Nå, hur gick snacket? Jo, det matades på om än det ena, än det andra. Bokvalet var helt klart en bra start, om man avser att diskutera och analysera. Sammanfattningsvis kan väl konstateras att Ranelid själv stod ivägen för behållningen av historien, både hans ego och hans språk. Inte minst formuleringen ”att släppa sin säd”, om än så skönt allittererande, stod för ett av störmomenten hos samtliga i gruppen.

För Stina & David kanske utgåvan utan Ranelid själv stolt poserandes på baksidan, gjorde att helhetsintrycket drogs upp något. För i huvudsak så hade vi två en helt OK läsupplevelse med några känsligt och vackert målade levnadsöden. Historien om systrarna Ribe berörde däremot bara delvis, och alla i gruppen saknade i omgångar stringens, konsekvens och djupare analys av dessa kvinnors motiv och känsloliv.

Alla var också rörande eniga om att boken, som vållat så stort rabalder mellan Skugge och Ranelid –  eller var det angående Ranelid själv? det flyter ju som sagt ihop – inte kändes som någon inlaga i könsdebatten. Boken tecknar två starka och i vissa fall egensinniga kvinnor, kort och gott. Med det sagt så känns titelns parafraserande på Beauvoirs milstolpeverk bara som falsk marknadsföring.

Läsecirkeln framför Ranelids garage

Självaste Ranelid själv