Andrew Bird har visselkoll. I söndags var vi på Strand, formerly known as Street, och kunde konstatera att det är på Gandalf-sidan av visselskalan som han är riktigt bra. Dvs. så länge han är trollkonstnär med sina oktav- och looppedaler och bygger upp sköna ljudbilder. För när ljudbilderna blir för kompakta och han sedan lägger på ytterligare två tre loopade visselsekvenser så blir det bara såpa av allt och jag längtar till Mimmi och Reine i fjällen 2.

Stina och Stina tyckte att han kunde spela ungefär så här många instrument. Och det är kul att gå på konsert. Mycket kan hända. Men han får bättre till det på skiva, kände i alla fall jag.