Lite godtyckligt

Återigen gör jag så här lagom till ett månadsskifte ett retrospektie, inte från juni utan helt logiskt MAJ. Det var inte bara regn i slutet av maj och början av juni. Vi fick några fina dagar i de olika långledigheterna. En tur till August i Köpenhamn. En roadtrip med mycket trevligt stopp i Östergötland hos Charlotte med barn och man samt härlig middag hos Fredrik och Ulrika.

Här ett smakprov:

Fler finns på: http://picasaweb.google.com/david.kastel/SkonaMajValkommen#

Google är helt galna.  De släpper nya grejer hela tiden. Titta bara på denna fascinerande produkt. Google Squared En dynamisk semantisk sökning som kan skapa dynamiskt konfigurerbara faktablad. Kanske använbart. Men framför allt rätt läckert upplägg:

Och sen håller de på och knepar på en annan produkt Google Wave. Där man på nåt vis försöker lyfta all interpersonell kommunikation på alla plan samtidigt in i en Gmail på steroider. Bild, diskussion, epost, status, dokument, m.m. m.m. allt i samma flöde:

Mer intressant analys och diskussion angående Google Wave och liknande produkter här: http://online-pr.se/google-wave/ett-nytt-internet-pa-desktop-eller-i-browsern/#comments

Varför denna tystnad? Nej, jag har inte krisat mig igenom senaste tiden. Jag har förvisso fyllt 30. Men så har jag jobbat allt för mycket och också haft en skön road trip till Köpenhamn, mer om denna vid tillfälle. Här, lagom till månadsskiftet maj/juni, ett retrospektiv över april månad!

Mer finns på: http://picasaweb.google.com/david.kastel/30Arskis

Önskan att hämnas maskrosorna är aldrig så stort som efter en helg i trädgårdslandet. Inte helt kravmärkta metoder övervägs. På knä smids planer som inte ska uttalas utanför en sluten krets av odlings-förtrogna.

Att äta upp skiten måste på något sätt vara den ultimata hämnden. Maskrosen som inget annat önskar än att sabotera min matproduktion hamnar själv på middagstallriken. En destruktiv kraft omskolas till att mätta magar. Hämnd och återanpassning till samhället. Som kriminalvård när den är som bäst.

Det är Svenska som står för helgens ingrediensexperiment.   Av okänd anledning står inte texten att finnas online, så här återges receptet:

• 200g maskrosblad
• 50g sidfläsk skuret i stavar
• 1 schalottenlök
• 2 hårdkokta ägg
• Olivolja
• Rödvinvinäger
• Havssalt
• Peppar

Ansa bladen, skölj, slunga och lägg i skål. Tillsätt hacka schalottenlök och äggen skurna i fjärdedelar. Bryn fläsket i olivolja och lägga över fortfarande varma i salladen. Sätt tillbaka stekpannan på plattan och häll i en skvätt vinäger, som när den värmts upp slås över salladen. Salta, peppra och blanda. Servera genast. Receptet rekommenderar rosévin och surdegsbröd till. Vi drack öl. Fungerade utmärkt det också.

Den stora utmaningen är att plocka tillräckligt med maskrosblad. Det tar sin tid. Jag satsade på små spröda som inte kändes så ”garvade” i bladet. Som de gör när de växter till sig och blomman slår ut. Jag ändrade även proportionerna, mindre blad och mer fläsk. Bladen är duktig beska, men vinägern och stekfettet bryter av det.

Ja, det är en märkvärdigt ihärdig bevakning och ett fortsatt pajkastande åt båda håll i frågan kring Anna Odells pyskosfejk. Och jag ska liksom tidigare inte lägga mig i sakfrågan, om konsten som sådan, det är väl nästan ingen som gör? Nej, metadebatten är som vanligt lite mer intressant och spännande.

Jag kommenterade på Mattias Sundins triumfartikel på Newsmill angående att han och hans Facebook grupp ”hade vunnit mot Konstfack”. En grupp med ca 4000 medlemmar vars agenda ”inga mer pengar till Konstfack” känns som både kulturfientlig och märklig. Vad vill man åt? Nej det opportunistiska och jakten på snabba retoriska poäng genomsyrar denna debatt, som många andra, och en vettig förklaring till varifrån den får näring hittar jag i senaste numret av tidningen Vi och Lars Wilks kommentar där:

(Vi) Men varför blir vi inte lika arga när vi får veta att Vägverket slösat bort 105 miljoner på transpondrar? Varför förmår inte idiotiska it-satsningar för hundratals miljoner och felmätta tunnlar väcka samma vrede som en konstelev?

- Sådana saker är för komplexa för vår irritation, säger Lars Vilks. Det finns ingen enskild gestalt att reta sig på. Våra klagomål försvinner bara in i byråkratin. Här kan man verkligen tala om att konstnären fyller ett slags terapeutisk funktion, blir en projektionsyta för vår irritaion.

Pajkastningen och opportunismens mer beklakliga och olyckliga baksida – vi talar här om en överläkare inom psykiatrin, som rimligtvis borde vara tillräckligt slipad för att undvika politiska utspel med den låga nivå han visat (lite Berlusconi-varning)- tycker jag sammanfattas väl av Sverker Sörlin i dagens DN.

Jag beklagar om även jag blivit vilseförd av medieuppgifter om tidpunkten för Eberhards uppsägning. Nu tror jag ändå inte att så måga är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv. Inte heller om han är f d överläkare (S:t Göran) eller f n (Danderyd); båda gäller uppenbarligen.

Min artikel gick tvärtom ut på att det enastående intresse som denna konsthändelse rönt bara kan förklaras av att den rör vid samhällsförändringar som går vida bortom de inblandade personerna, även om jag kan förstå att Eberhard med sin karakträristiska brist på blygsamhet har svårt att ta till sig en sådan tanke. Att han ogärna avstår från mediernas rampljus på Konstfack bekräftar han. Och där hamnar ju gärna den som säger att ”Anna Odell och hennes prefekt borde klippa sig” och ta ”anställning på cirkus. Pajaser brukar jobba där” (DE I Newsmill 29/1). Eller: ”hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol” (återgivet av bland annat Dagens Medivisn 12/5). Frågan är väl  bara vad sådana uttalanden gör med vår aktning för psykiatrin.

Och apropå fejk. I mitt tidigare inlägg om Odell och jämförelsen med ”Ballar av stål”, så slog P1:s Medierna hål på den lilla humorbubbla som fanns och även på mitt resonemang, när man förde fram teorin om att klippen var fejkade. Flera bevis och tvivelaktiga försök till motbevis från Kanal5 fick en att känna att hela programmet var en stor bluff. Kanske inte så förvånande men det skulle ju också betyda att den eventuella provokation som jag ifrågasatte faktiskt inte finns, för alla inblandade skulle ju i så fall vara med på det… hmm, en intressant vändning.

Jaha, så kom andra vågen – eller är det tredje, har tappat räkningen? – på diskussionerna kring Anna Odells, Konstfack, examensarbete. Skönt att äntligen hon kan prata ut och förklara. Oavsett vad man kan tycka om hennes intentioner, avsikt och utförande så har en kommentar kring det hela etsat sig fast i mitt minne. En solig dag på balkongen satt vi och diskuterade och Stinas kompis gjorde en inte helt galen jämförelse mellan massutskällningen på Konstfack och Anna Odells insats där och Kanal5:s Ballar av stål.

Jag har sett delar av det och till och med s.k. high lights på nätet. I mina inte så high i mina ögon. Inte nog med att det är en kopia rakt av den engelska produktionen, må kanske vara hänt i tv-produktionuppköpstidevarvet, men det är ju sjukt dåligt, låg humor och ofta ett förargelseväckande beteende som nära nog tangerar den märkliga iscensättning Anna Odell gjorde. Okej, inga skattepengar går åt, inga har väl hittills riskerat någon större skada. Men vad är syftet? Kalla mig tråkgubbe, men det är allt annat än bra och med fel person på fel plats i vissa delar av det där programmet så skulle värre saker kunna hända än vad som var risken med Anna Odells exjobb. Nä, sett till hennes ganska noga och numera väldokumenterade syfte att granska vården, så bör man nog tagga ner på kritiken och se sig om lite…

Andrew Bird har visselkoll. I söndags var vi på Strand, formerly known as Street, och kunde konstatera att det är på Gandalf-sidan av visselskalan som han är riktigt bra. Dvs. så länge han är trollkonstnär med sina oktav- och looppedaler och bygger upp sköna ljudbilder. För när ljudbilderna blir för kompakta och han sedan lägger på ytterligare två tre loopade visselsekvenser så blir det bara såpa av allt och jag längtar till Mimmi och Reine i fjällen 2.

Stina och Stina tyckte att han kunde spela ungefär så här många instrument. Och det är kul att gå på konsert. Mycket kan hända. Men han får bättre till det på skiva, kände i alla fall jag.

För några veckor sedan smygsläppte TV4 sin svtplay-rip off med det passande namnet namnet tv4play.se. Och i många avseenden liknar de varandra. Inte så konstigt kanske eftersom det är Doberman som stått för koncept och design båda gångerna. Å andra sidan, varför ändra ett vinnande koncept? Det har ju gått väldigt bra för Svtplay. Det beror antagligen mycket på ett vasst och vettigt utbud, något som säkert även TV4 kan ståta med. Men reklamen kommer man inte ifrån.

Det verkligt intressanta med tv4play.se är dess användning av det snart ett år gamla Facebook-connect. Detta API möjliggör att man som autentisering för någon mertjänst kring sin huvudapplikation kan använda sitt Facebook-id. I detta fall används det enbart för att kunna lägga kommentarer på videoklipp. Men det känns oerhört mycket smidigare att logga på med sitt facebook-konto än att behöva skapa ett nytt, och behöva sprida sitt redan så utnötta standardlösenord på ytterligare en halvkasst implementerad lösenordskryptering.

I den bästa av världar går fler och fler tjänster, sociala som nyttobetonade, över till användning av någon Unified Identy-lösning, som OpenID eller MS CardSpace, istället för att låsa sig till en enskilds aktörs. Men vinsten i detta fall är väl att ens digitala fotspår blir synliga i en social applikation som Facebook, per automatik. Om det nu är en vinst?!

Är man dataingenjör som gillar att baka så är man. Jag har nu hittat den ultimata lösningen för var surdegen ska bo när den ska ur sin permafrost och leva upp för att vara med i veckans bak. Nu när varenda element är avstängt i huset förutom i badrummet där den tydligen inte fick vara.  Nej, here comes:  i garderoben med den undangömda ständigt påslagna servern,  NASen, självast schnasen!!!

Det finns så många fördelar så jag vet inte var jag ska börja. Inne i manicken, vars temperatur jag kan läsa av överallt i världen är det alltid ca 32 grader. Det betyder att på plastetuit bör det vara sissådär 28. Yippie!!!

Undra om det är att gå överstyr att trycka in en webkamera i usb-utaget och använda den inbygda övrvakningsmöjligheten, antagligen.

Hem ljuva hem:

Och det är minsann värt det,  med en aktiv surdeg alltså. Hemma i Karlstad så införskaffades en sten, mer om det i senare inlägg, men framför allt bakades det, utan jäst. Jag skrev ju i mitt tidigare inlägg att man faktiskt får hjälpa sig själv till självhjälp med lite jäst. Och det tycker jag fortfarande men denna gång hade mamma och pappa helt enkelt inget. Och ja, det tog längre tid. den växte inte lika mycket. Men visst blev det lite mer smak än vanligt. Men det har också med stenen, vetemjöl special, anisen, och nåt gammalt specialmöjl från ekologisk kvarn någonstans att göra. Men jag märkte att det fanns utrymme för fler stora bubblor och kraftigare smak i detta bröd som fick vila lite längre för varje jäsperiod.

Att fira en kreativ, social och begåvad 30-åring på ett värdigt sätt kan vara en utmaning. Vad innehåller en födelsedag för någon som redan utmanar sig själv så ofta i sin vardag? Körsång, jobb på flashigt företag, norra europas bästa sambo (vilket krävs på de få kvadratmetrar samboskapet omfattar). Svaret finns som så ofta via den klassiska litteraturen, denna gången hos Jan Heed, författare till böckerna ”Passion för desserter” och  ”Desserter”

I Glemminge, Skåne, finns Heeds förnämliga bageri. Dit togs vår 30-åring för att under en dag ta på sig konditorsrocken. Som sig bör i ett födelsedagsfirande var tårtan i fokus, och dagen ägnades framförallt åt att skapa olika typer av bakverk, och träna på tekniker som krävs för riktigt proffsigt resultat.

Tårtutmaningar för en 30-åring. Allt enl Herr
Bagarmästare Heeds anvisningar.

« Older Entries